Perfekt?

Perfektion, jagandet, sökandet efter det där perfekta.

Perfekt, vem bestämmer egentligen det hur man är när man är perfekt? Du? Jag? Tidningarna?

Jag har har alltid jagat mina kilon sen tidigt tonår. Har dock aldrig varit ”tjock” inte heller mobbad och jag har aldrig haft problem att skaffa killar. Men det har ändå funnits en del av mig som aldrig har varit riktigt nöjd, man ville ju vara den där ”perfekta” 

Jag kommer ihåg när man var yngre och sommaren närmade sig och det var dags för stranden, jag minns att jag avskydde att gå upp från vattnet. Jag skämdes så över mina lår, var rädd att folk skulle stirra sig blind på dom. Och shorts?? Det fanns inte på kartan att jag skulle ha! Kommer ihåg att mamma hade köpt ett par khaki gröna shorts till mig att ta med på en semester vi skulle åka på. Shortsen åkte lika snabbt ner i påsen. 

Och min längd tyckte jag inte alls om, alla andra var ju kortare än mig. Så mina 174cm var man inget man var stolt över.

Alla har ju säkert haft något att brottas med, vissa brottas med det än och andra har kommit över det. Vissa kanske kan prata om det och vissa är tysta. 

Jag minns när jag fick min första lägenhet. Jag festade, dejtade,  jag levde verkligen livet. Jag ägde ingen våg, jag gick efter hur kläderna satt och jag mådde som bäst när jag kände höftbenen sticka ut och man kunde känna revbenen. Då kunde jag luta mig tillbaka och vara lugn. Jag hade en del ätstörningar som jag inte går djupare in på här och nu, men det fanns. 

Efter jag fick mitt första barn då började nog det riktigt jagandet efter kilorna. Magen hade ju blivit skrynklig, höfterna större, rumpa och lår hade ju fått extra klämmkilon. 

Idag 4 barn senare och ett liv med god mat och dryck, ja jag har mina extra kilon, men jag har ingen större kritisk syn på det, bara irriterad att man inte lyckas vara där som man trodde man skulle vara, men vet ni – det tar sin tid. Och mina överflödiga kilon kommer att försvinna. Men för mig handlar allt om en sund inställning till mig själv och livet. 

Men kan erkänna att stressen efter ”perfektionen”  och min träning kommer nog finnas där alltid. Men jag tillåter inte mig längre att må dåligt av det och låta det bli något som tar över mig. 

Men att skämmas över mina lår, rumpa, höfter och de små bristningarna på magen det gör jag inte längre. Jag är extremt tacksam över min kropp som har burit fyra barn, gett mig 4 (3) snabba förlossningar. Mjölk har kunnat produceras för att mätta mina nyfödda barn.
Jag är tacksam över min fantastiska kropp som bär mig genom livet varje dag – hur kan jag avsky den?