Funderat och funderat och funderat…
Jag då som har en blogg, en instagram och är en offentlig person, så blottar man ju en hel del av sitt liv. Men jag har alltid valt att lägga ut det jag vill och vissa saker har jag inte lagt ut.. Men denna grej har väl legat i en sk ”gråzoon” Något so man har känt, ska man berätta? Eller ska man låta det vara , för åter igen så är jag inte så offentligt så hela mitt liv finns här ute i cybervärlden. Men detta är ju en dagbok för mig och detta kanske hjälper någon annan, eller någon av er har erfarenheten. Vem vet?
Men för att göra historien kort så har jag haft cellförändringar i ca 3,4 år. Och det har varit en jätte jobbig resa – i alla fall rent psykiskt – med en oro och rädsla. Cellförändringar är ju vanligt och vissa brukar läka av sig själv men många ggr behöver man göra en sk konisering. Nu har jag gjort det sistnämda två ggr och det hjälper inte. Minns samtalet för 3 veckor sen när de ringde tillbaka med resultatet och förändringarna fortfarande var kvar. Egentligen vill de, redan nu, ta bort livmodern och menar att det är det enda rätta. Jag fick en chock, och det kändes som en kniv i min mage. Min livmoder? Det som har gett liv till mina 4 barn, hur kommer jag känna mig? Kommer jag någonsin känna mig hel igen? Ja många tankar for igenom huvudet. De var tvungna att berätta om de olika för och nackdelarna med operationen . Och ja där fanns ju en del nackdelar och risker med denna. Och vem vill bli opererad och sövd? Jag är ju nervös för det!
Jag fick möjlighet att pratade med min läkare på gyn och frågade henne rakt ut om vad hon hade gjort? Det visade sig att där fanns en sista möjlighet och det var en konisering under narkos. Läkaren menade att det kunde vara värt ett försök innan de ev går vidare med det större ingreppet. I torsdags ringde så telefonen, de hade fått ett avbokning på Tisdag (som igår) och det var bara att tacka ja. Jag vill ju ha detta undanstökat.
Så i går var det så dags. Det innebar att jag sattes på fasta, glömde bort att dricka (för det fick jag) men kände ju en självklart inre oro. Jag kommer dit och skriver in mig, får ett rum och byter om. Efter diverse prover visade det sig dessutom att jag hade förhöjd temp och var rosenröd om kinderna, det regerade dom på. Men innan OP så hade tempen gått ner. Jag fik dock dropp när jag kom dit då jag var en aning uttorkad. Jag måste säga att personalen på Ängeholms Dagkirurg var FANTASTISKA, vilken härlig och skön personal. T.om när jag låg fastspänd, med benen i gynställningen, i operationsrummet så var de roliga, och vi skratta och de fick mig att känna mig trygg trots att man låg i en konstig och utsatt ställning. De frågade hur många glas vin de skulle ge mig (narkos) sen var det på med masken och in i dimman. Hur op har gått vet jag inte, utan brev skulle skickas hem inom några dagar. Jag låg länge på uppvaket eftersom jag fick en del frossa. Men efter några timmar, och en lyckat toalettbesök, (måste kissa innan man släpps hem) så blev jag utrullad i rullstol till bilen. Kom hem till mlommor och så trött, lite mat i magen sen så slocknade jag gott.
Om ett halvår skall de så göra nästa koll och efter ytterligare några veckors väntan så bör jag kunna få besked om hur allt står till. Man hade ju helst velat undvika en större op så håll tummar och tår…