Så många gånger som jag har skrivit detta men suddat ut varje bokstav efter varje gång… Men ändå så hamnar jag där igen och vill skriva av mig.. Många frågar säkert sig varför skriva det på din blog inte som ett brev till honom? Ni har rätt att undra, svaret är, hade jag skrivit hade jag inte fått tillbaka ett svar. Nä det får jag inte nu heller. Men jag kan åtminstone skriva av mig berätta mina djupaste känslor öppet till hela världen. Vissa hade hållit det för sig själv, det respekterar jag, men jag är inte du och du är inte jag. Detta är mitt sätt att gå vidare mitt sätt att lämna det bakom mig.
Jag frågar mig många ggr varför? Och jag får inget svar på frågan, du lever säkert i en förnekelse eller ja du lever säkert ett liv där du inte förstår vad du gör för fel. Vet inte vad som är värst. Det kommer över mig i mellan åt, att jag aldrig fick känna dig eller ja du fick inte lämna mig. Jag har två barn idag 5, 8 år gamla och de frågar faktiskt över dig. Vet inte vad jag ska säga, sanningen eller bara ljuga ihop en historia. Jag har ljugit för mig i alla dessa år och förnekat hur det verkligen ligger till. Jag vet inte om jag tog den hårdast eller om jag är bara mer känslig. Men du lämnade mig/ oss när ja var 11 och år efter år så sökte jag efter din kontakt efter din kärlek. Men du ville verkligen inte ha mig i ditt liv, det var ursäkter efter ursäkter. Jag valde att leva med det, det var ju du liksom. I många år så undrade jag om det var ngt jag gjorde som var fel, var det ngt fel på mig? Men som tur var så upptäckte jag i vuxen ålder, det var inte jag, det var du. Jag gjorde inget fel, jag sökte efter din kärlek jag sökte efter din tröst, jag sökte efter din närhet. Men du gav handen, du ville inte. Du sårade mig då, du gör mig ledsen och arg idag. Varför? Du hade kunnat ha det så bra du kunde ha fått så mycket kärlek…
Jag har inte pratat med dig på vad e det 3år eller har jag inte sett dig på 3år? Jag håller inte räkningen länge. Men du är inte den som jag trodde en gång jag hade.
Tänker du tillbaka när jag var tre, fyra år och följde efter dig som en skugga över allt du var, fick köra traktorn, fick måla den tavlan som du faktiskt då berömde mig för. Det kommer jag ihåg, hur stolt jag var, jag var 6år och du var stolt över mig. Jag målade en stor tavla som du verkligen gillade. Jag gjorde något som du tyckte om. du var stolt..
Hur mycket jag än går att funderar och slår en signal till mamma och pratar om det, samma svar är det samma gång – gumman du har inte gjort ngt han hade kunnat ha det så bra.
Vet du vad? Jag måste glömma jag måste gå vidare kan inte längre fundera kan inte längre kämpa, jag har gjort det sen jag var 11 och det är inte jag som ska fortsätta det är du.
Vet du jag ska faktiskt gifta mig, din lilla flicka har blivit stor, och du har missat detta….
Jag lämnar detta nu och måste gå vidare…
Farväl….Pappa….
