Sitter med en kopp kaffe i handen och tankarna snurrar i huvudet – jag vet inte riktigt vad jag ska säga? Jag är nog mest chockad över det som har hänt idag. Solen sken och jag packade min fotoväska, förberedde mig för dagens match. Äntligen skulle allsvenska dra igång och inte nog med det – himlen var HIF blå, solen sken och jag kunde bära den tunna jackan. Våren e ju här!
Jag begav mig mot Olympia och möts av en ström supportrar och lite allmänt stök. Packar upp min väska för nu är det dags. Äntligen drar fotbollen igång! Känslan i kroppen att komma ut på plan och se ett hav av glada människor och självklart få se våra fina färger rött och blått som synts bland publiken.
Matchen drar igång och när tavlan visar 1-1 så kommer en kille springandes ut på plan – sen är allt bara en dimmig ridå. Kaos utbryter och ”supportrar” springer ut på plan – de provocerar varandra. Flaggor, stolsdynor träpinnar slängs ut på plan, polisstyrkan ökar. Vi nås av det tragiska beskedet en DIF- supporter, en helt vanlig 43 årig fyrbarns pappa, har blivit dödad. Beslutet kommer att de avbryter matchen. Och då utbryter det totala kaoset.
Det som gör extra ont i mig är när min sambo får springa med 4 barn (den minsta på 5år) ut från Olympia för att lämna arenan så fort som möjligt. De hamnar mitt ibland supportrar som slåss och flaskor kastas. De hamnar i en trappuppgång där några öppnar dörren och låter min familj gå in där. Bort från våldet på gatorna. Sonen på 5 år är rädd, skriker och får panik och undrar vad han gör i denna lägenhet? När ska han få komma hem igen?
Jag som då är fotograf är kvar på Olympia och tar bilder på detta kaos. För varje bild som tas gör det ont i mig! En kille blir sparkad i huvudet, en knuffas in i en buss en annan håller fast en kille och 4-5 slår och sparkar honom i huvudet.
Dörrarna stängs och vi sitter ”fast” inne i Olympias innandömme. Efter ca 45 minuter får vi äntligen lov att lämna Olympia. Jag frågar en polis om det är lugnt att vika av till höger, han berättar att det fortfarande är lite stökigheter men det har lugnat ner sig. Jag går längs vägen och ser massa ledsna DIF supportrar som sörjer och kramar om varandra. Vare steg jag tar är tunga steg. Allt snurrar i mitt huvud. Jag kan inte riktigt förstå vad som har hänt? Jag gick dit med glädjen i hjärtat att se mitt favoritlag spela och se glädjen ibland havet av människor. I stället blev det en stressad själ som lämnade ett grått och ledsamt Olympia.
Detta är inte fotboll längre detta är något helt annat.
Detta är inte fotbollsintresserade supportrar detta är människor som bara vill skada och orsaka smärta. Vad har denna 43 åring gjort för att bli mördad på detta sätt? Hade han en fel tröja på sig, sa han ngt som den andra inte gillade? Vad är detta för jävla värld vi lever i?
Stanna upp! Titta er runt omkring – detta är så långt ifrån fotbollen..
Nu ska jag försöka förklara för min son att det inte är någon fara och får honom att våga gå på fotboll igen. Men just nu har inte jag ens själv orken eller lusten….
R.I.P
