Jerka, Lill-Babs och nu Avicii – varför?

Jerry Williams och Lill-Babs i all ära. För min generation så var Tim ”Avicii” Bergling en av de främsta artister som Sverige fått fram. Jag fick verkligen en klump i magen när vi, under eftermiddagen, nåddes av att han gått bort, endast 28 år gammal.

Jag, som många andra, upptäckte Avicii i samband med att han, för sju år sedan, släppte låten Levels där han samplat sång från Etta James. En grym låt än idag och sen har det bara rullat på med festlåtar som Wake Me Up och Waiting for Love. Senast idag så for jag genom Helsingborg, med nedrullade rutor, och The Nights på högsta volym.

Ryktet om att han inte mått bra, de senaste åren, har varit allmänt känt och redan för mindre än två år sedan så meddelade han att det var slutturnerat och att han, i fortsättningen, bara skulle producera musik. Men att det skulle sluta så här, i Muscat Oman, 28 år gammal är bara så oerhört tragiskt…

Självklart är det alltid hemskt när en människa går bort men det känns ändå extra jobbigt när det handlar om unga människor som har hela livet framför sig. I Aviciis fall så fick han alltså bara leva bland oss i en tredjedel av ett normalt liv.