Vaknade i morse med huvudvärk from hell. Slängde i mig en pilla och efter ett tag ebba det ut. Skönt, avskyr att känna mig tung i huvudet!
Tjejerna blir åtta månader idag. Numera springer de runt i sina gåstolar och kryper för fullt! De är verkligen ÖVERALLT. Det där med att sitta ner och sovmorgnar till klockan 08 är långt borta. Sen så har vi faktiskt hela kvällen själva. Då tjejerna somnar mellan 1730-1830 och sover sen till 00,02 för mat. Och sen mellan 05,0530 är det dags att vakna Zzzz. Så en full natt och sova till 07 i alla fall hade varit fantastiskt. Men åter igen det fungerar och vi är ju två om detta så jag ska inte klaga på det.
Det är ju ngt speciellt med tvillingar. Givetvis är det en otroligt stor gåva med barn och med tvillingar så är det något speciellt. Jag kommer ihåg dagen som igår när vi skulle och göra KUB testet och jag hade skojat med M många ggr innan att det var två i magen. Jag visste inte, utan allt var ju bara ett skämt. När vi sitter där i korridoren så är man ju redan nervös. Ser allt bra ut? Hur kommer resultatet se ut? Och det man önskade mest utav allt var ju att allt såg bra ut. Mitt namn ropades upp och jag tittar på M och säger nu ska vi kolla in tvillingarna och skrattade. Jag la mig ner på britsen och drog upp min tröja. Hon slängde på den kalla krämen på magen och körde gång skärmen. Här har vi en -sa hon. Jag tittade på M och våra ögon glittrade. Och här är en till – sa hon. Eee ursäkta sa jag? Ja ni har två bebisar i magen, ni väntar tvillingar. Jag önskade att vi hade spelat in detta för allt bara snurrade. Jag tittade på henne, jag tittade på skärmen och sen på M. M var borta, bara ett skal (han var där borta med, två bilbarnstolar,två sängar, två av allt) Jag grät ja det gjorde jag samtidigt som jag skrattade. Kan ni förstå vilken chock det var att få reda på att där var två stycken?! Jag frågade om hon skämtade och hon skrattade och la handen på min och sa – nä S du ska får tvillingar. Jag tror ni behöver en liten stund själva.
Efter hon hade mätt och kollat allt så gick vi ut i korridoren. Jag skrattade och grät omvarannat, M vacklade i korridoren fram och tillbaka. Nu när vi tittar tillbaka till den stunden så skrattar vi bara åt det. Människor runt omkring där måste ju ha undrat. Det tog mig 2 veckor för chocken att lägga sig. Fatta att det är helt otroligt att dessa två underbara goa tjejer som vi idag har här det var dom som låg där inne
Än idag så tittar jag på dom och tänker, shit dom är två. Två små bebisar. Ja det är stort! Det som gör mig lite ledsam eller ja lite kan inte sätta fingret på det. Men med ett litet barn så ägnar du ju hela tiden med det, du tröstar det, den somnar hos dig ja allt därtill. Men TVÅ det är ju inte på sammas sätt. För att det är alltid båda som behöver dig och ”slåss” om din uppmärksamhet. Som igår Eden börjar bli sjuk och var väldigt gnällig och trött och ville inget alls. Så hon somnade till slut uppkrupen i min famn. Hon sov så gott. Helt plötsligt så vaknar Adele och ja vad gör man? Fick ju snällt lägga ner Eden i soffan men då vaknade hon igen och skrek. Och Adele gnäller och vill komma upp. Så kortfattat så är det inte samma som när jag tänker tillbaka när mina andra två var små. Men man gör det bästa och jag ska inte försöka ha så dåligt samvete att jag inte räcker till. Men man kan inte låta bli att känna så..
Nä nu ska jag klä på mig för min väninna kommer och vi ska luncha ihop.
