Nyper mig i armen blundar och öppnar ögonen igen…det är sant det är ingen dröm….
37 fulla veckor och 5 dagar har jag gått och undrat vilka ni var hur såg ni ut, gått och oroat mig att något skulle hända känt rädsla och glädje på samma gång. Njutit av era rörelser på insidan, och undrat är det en fot eller en rumpa. Jag har sett magen växa och kläderna mina har blivit mindre. Längtan växter mer och mer med tiden.. Och nu mina vackra underbara döttrar nu är ni här, i vår famn i vår efterlängtade famn. Kärleken är så stark och lyckan är så enorm. Jag är så så fullkomlig, cirkeln är äntligen sluten. Tack för att NI valde oss, tack för att NI kom ut till oss.. Tack
Tisdagen kl 8:45 hade vi en tid för samtal och kolla tappen på förlossningen. Satte klockan, lämnade barnen på skolan och bilen gick vidare till sjukhuset. Träffade läkaren och hon kollade tappen direkt på mig och kände att den var mjuk och att jag hade öppnat mig ca 4-5 cm. Och kände även tvilling1 huvud och hon var ej fixerad. Hon kollade med förlossningen och ville lägga in mig- hon gick iväg och M blev vit igen, samma vita färg och stirrande blick som när han fick reda på att det var tvillingar. Jag var rätt ”cool lugn” säkert chockad. Hon kom tillbaka men det var inte så många platser så hon ville att jag skulle återkomma klockan 08 dagen efter.
Hon ville sätta en ctg på mig och den visade sig vara bra dock så var 1.an lite lugn, sen ville hon kolla blodtrycket (det visade sig i efterhand att hon tyckte jag var rödfläckig på kroppen) Jag hade väldigt högt blodtryck, de använde två olika maskiner. (Under dagens olika blodtryck så var det högsta jag hade 150/100) Hon gick iväg och kom tillbaka efter en stund med en barnmorska och sa – du åker inte hem utan förlossningen behåller dig..
M blev vit igen och vi följde den svarta linjen till andra sidan av rummet och kom in i vårt förlossningsrum. Men okey jaha vi tittade på varandra och ja detta hade vi absolut inte räknat med… Av med kläderna och hoppa i kasslertrosorna och den vita rocken – du kan ta av BH med så den är ren och fin när du ska hem sa barnmorskan – min tanke var – ska jag föda idag?
M ringde runt och löste allt med jobb och barnvakter m.m Allt känns lite som en dimma just nu men jag ska nog få med hela dagen.. Jag sätter mig på sängen och tittar på M och han tittar på mig..Förmiddagens personal knackade och kom in i rummet och de kör en ctg kurva på mig och den var bra, men fortfarande högt blodtryck. Och pga av det så säger dom att vi kommer att sätta igång idag. Dom kommer och gå prover tas. Jag hade ju som sagt GBS så de satte de in antibiotika på mig intravenöst. De ville spräcka hinnan så vattnet kunde gå men hon var ej fixerad så de ville absolut inte göra just då. Risken för komplikationer var större om de hade gjort det.
Jag får en ”shot” som skulle förstärka min sammandragningar, ctg körs igång men ja här händer inget. Tvillingarna ville ju självklart ligga kvar där inne och gotta sig;)
M börjar spela musik för mig och kör igång en mini musiktävling. För en gång skull så uppskatta jag det trots lite väl många Phil Collins-låtar! Vi lyssnade på några låtar från bröllopet och min älskade man bjuder upp mig. Där står vi – han uppklädd jag i mina vita rock, och stora hårda mage, men våra fina flickor i magen i ett rum och vi tittade på varandra och det var bara vi och vi dansade runder och vi drattade och vi totalt hamnade i vår lilla bubbla
3 shotar senare och ny personal som sa vi vill sååå gärna vara med när era flickor föds. Bara det var ju fint.
Klockan blir 18.56 de känner på mig jag har öppnat mig till 5-6 cm nu och tvilling 1 huvud hade sjunkit en aning de väljer att spräcka hinnan. Nu finns där inget återvändo, nu går vattnet, jag är redo, vi är redo nu, nu gäller det..
Jag sätter mig på en stor blå boll och studsar runt lite och känner att nu är det andra värkar. Nu känns det mer. M sätter sig bakom mig och jag ber honom trycka det hårdaste han kan på nedre delan av ryggen när värken kommer. Det blir starkare och starkare, jag andas igenom detta, jag litar 100% på mig själv, jag går in i mig själv.. Klockan ca 19:55 ringer jag på klockan och säger jag behöver nog lustgas nu. De kopplar ihop det till mig och jag andas in men känner absolut inget! Undrar om hon hade skruvat upp styrkan?
Jag säger till M det trycker nedåt nu, jag får en krystvärk och det går en smärta från magen ut till ben och rygg och jag andas och andas och försöker resa mig upp samtidigt som jag lutar mig mot sängen och tittar på M och skriker – hon kommer nuuuuuuuu!!
M ser tvilling 1 huvud sticka ut, jag lägger mig på larmet och ringer och skriker – hon kommer nuuuuu! Rummet fylls på med massor med människor men jag lägger knappt märke till det. Smärtan håller i sig och de säger S – du måste upp i sängen – jag kan inte, men jag kom upp – hur ja det vet jag inte. Jag måste krysta säger jag!
20:04 på en krystvärk kom vår efterlängtade Eden (tvilling 1) ut, de tittade på mig alla i rummet och sa bara WOW – vad hände? Hon andades av sig själv läkaren tog henne bort där Neo personalen var (samt massa studenter som ville uppleva en tvilling födsel) de tittade och torkade henne men ingen extra hjälp på henne behövdes. M fick sin dotter i hans armar, tårarna rann och vi tittade på varandra och jag kände på hennes fötter och ville bara ha henne hos mig men jag visste att hon var i världens tryggast famn.
Nu kommer det kunna ta tid att tvilling 2 kommer sa de till mig. Vi måste känna hur hon ligger. Säte sa de, hon kommer födas med rumpan ut – det visste jag redan och det var jag inställd på.
Jag måste krysta nu säger jag! 20:14- 11 minuter senare på en krystvärk föds lillasyster Adele i sin hinna och allt. Personalen små jublar och bara säger – Detta var den häftigaste tvillingfödsel vi varit med om. Även Adele var det inga problem med. Hon läggs på mitt bröst och lyckan rusar igenom kroppen… TACK!
Barnmorskan visade mig deras gamla hem – en fantastik fin och stor moderkaka.. Vi måste se så allt ser bra ut i den nedre regionen. Ett huvud tittar upp – Du! inte en skråma inte en bristning inget alls! Jag blev chockad och hon väldigt förvånad. Herregud – skakar på huvudet under tiden jag skriver detta. Helt otroligt…
Personalen lämnar rummet efter hand och nu är det vi, med våra efterlängtade små töser.. Vilken resa vilken underbar resa detta har varit. Nu vänder vi blad och påbörjar våra nya resa tillsammans med dessa två nya familjemedlemmar – nu är vår cirkel sluten
Barnmorskorna avslutar sitt kvällspass genom att komma in till oss och tacka för en fantastisk förlossning och att de hann med den innan skiftbytet – så kul att höra.
Eden som kom först vägde 3140g och 47 cm lång.
Adele lillasyster vägde 2935g och 46 cm lång.
Vi vet ännu inte om de är enägg eller tvåäggstvillingar utan det får vi se sen om det blir väldigt olika eller mer och mer lika. Vi tycker dock flickorna är väldigt lika varandra och det säger all personal här med.
Nu ska jag återgå till min bebisbubbla och mysa vidare… Vill tacka er alla för era fina underbara hälsningar så gulligt av er – STOR KÄRLEK TILL ER
Behöver dock träningen men det får jag vänta med ett bra tag, får bli långa sköna promenader och lite situps.
